Carros blogg

Jag kan inte fatta att det snart gått 2 år sen vår lilla Leo kom till världen. Vid den här tiden för 2 år sedan var vi på väg in till BB, jag hade sååå ont i ljumskarna så jag trodde jag skulle avlida nästan. Det hela började vid lunchtid samma dag som vi åkte in till BB. Jag började må lite illa och började få lite värk i ryggslutet. Tänkte att jag är nog bara hungrig, jag hade ingen tanke på att det kunde vara något annat. Jag gick och åt min lunchlåda och sedan ut i butiken och fortsatte jobba. Då kom en jobbarkompis in med sina barn (hon var mammaledig då) och jag sa till henne på skoj: - Kan inte du skjutsa hem mig? och jag skrattade lite. Sen helt plötsligt kom tårarna, det bara sprutade. - Jo jag skjutsar hem dig sa hon. När jag kommit hem så la jag mig i sängen och sov ett par timmar, sen kändes det bättre. André och hans pappa jobbade på i huset den kvällen, jag själv gjorde inte så mycket, gick mellan sängen och skruvade någon skruv eller nåt. Sen helt plötsligt började jag få ont i ljumskarna och det blev bara värre och värre. Jag komihåg att jag ringde till tvillingsyrran och frågade om det skulle kännas så. Men något sådant hade inte hon känt av och aldrig hört talas om heller. -Ja ja tänkte jag, då är det väl bara att stå ut då. 
Tiden gick och det blev bara ondare och ondare, tillslut sa jag till André att nu får du ringa till förlossningen för snart pallar jag inge mer.  André gjorde som han blivit tillsagd men dom på förlossningen tyckte att vi skulle vänta tills det var 5 minuter mellan värkarna då vi bor så pass nära ändå. Men det tog inte så lång stund innan jag var nere på den tiden. Till slut sa jag att nu åker vi för det här är inte roligt längre. Jag gick till hallen och började klä på mig men då skulle ju André packa sin tandborste och bullpåse då det stog i papperen att man skulle ta med sig fika då det kan ta att tag på förlossningen. -Men snälla tänkte jag, kom idag! Men jag sa inget, jag stod så snällt i hallen och väntade. Han körde lugnt och försiktigt och jag tänkte "är vi inte framme snart?!" 
Vi parkerade bilen och gick upp till förlossningen. Nu började det göra fruktansvärt ont och då säger barnmorskan: - Ni får vänta lite, vi har just kollat en annan gravid. Dom skulle väl "städa" rummet eller nåt. Jag kunde inte stå stilla längre, jag gick fram och tillbaka i korridoren och guud så ont det gjorde i ljumskarna! Till slut så kom en barnmorska och sa att vi får nog ta ett förlossningsrum och kolla kurvan. Antar att hon kanske hade sett hur ont jag verkade ha. Tack och lov för det. 
Jag var öppen 7 cm när vi kom in så det var bara att klä av sig och på med den fina rocken. Jag hann inte få någon bedövning men som tur var så fungerade lustgasen klockrent. André stod bredvid mig och serverade saft ur ett glas med sugrör, hur lugn som helst. Det tog 2 timmar och 15 minuter från det att vi blev inskrivna tills vi fått våran Leo. Vilken underbar känsla! Och detta är alldeles strax 2 år sedan... Leo är född kl 01.35.

Imorgon blir det kalas, ingen tårta blir det då det enda Leo önskar sig är "gass" (glass) och det måste han ju få!
Jag, André och Per har ikväll monterat ihop vårt paket till han som vi tänkte att han skulle få imorgon på morgonen. En alldeles egen spis med diskho och allt.


Hoppas han blir glad.